Efter fölningen
Text av: Gunn-Britt Blomdahl
Mamman vägrar att släppa till fölet.
Precis vid fölningen så blir juvret otroligt spänt, och det händer att - framförallt för förstagångare - att de helt enkelt inte låter någon vidröra sina juver - inte ens fölet. Hon förstår inte att smärtan går över och för att sedan försvinna så snart fölet börjar dia regelbundet.
Man kan börja med att ge stoet något lugnande. Plegicil eller homeopatiska räddningsdroppar eller lugnande örter. Ofta hjälper dock inte detta, utan kraftigare tag måste tas till. Jag kan inte stressa nog hur otroligt viktigt det är att man handlar snabbt när det gäller små föl, och i det här speciella fallet får fölets väl och ve gå före stoets. Det betyder att man kanske måste ta till de krafthjälpmedel man har för att få stoet att sluta sparka. Brems, är ett sätt, som brukar göra susen. Hjälper inte det, kan man snällt men bestämt lyfta upp det ENA bakbenet och göra en sk scotchhobbling. På tre ben, och med bara ett bakben i marken, kan stoet inte sparka fölet. Låt naturen ha sin gång och betrakta henne en stund innan du släpper ner. (Det är vid sådana här udda tillfällen som Natural Horsemanshipträning kommer in alldeles förträffligt behändigt).
Kolla moderkakan
I alla böcker jag läste som ung stod det att man skulle lägga ut hela moderkakan och hinnorna så att det bildade en "fjäril" för att sedan kunna avgöra om det fattades något (=något finns kvar i livmodern på stoet, farligt). Jag har lagt ut den där moderkakan varenda gång, snyggt och prydligt - med halsen i hjärtgropen - för det har ALLTID fattats något…tills jag kom på att moderkakan FÄSTER någonstans i livmodersväggen. Där är det hål…
Vi gräver ner våra hästars moderkakor i mullen utanför stallet. Jag resonerar så här: om jag slänger dem på gödselstacken blir hästarna kannibaler, eftersom gödseln så småningom går tillbaka ut på fältet. Men det är jag. Ni gör som ni vill. Likförgiftning…. Och sån't. Gräv ner det!
En del ston slickar gärna på moderkakan. Det beror på att hästarna i vilt tillstånd faktiskt ÅT UPP DEN. De gjorde det för att undanröja alla bevis för rovdjuren att en oskyddad nykomling kommit till världen. Det är alltså helt naturligt.
Efter förlossningen HAR stona flytningar. Dessa skall vara brunaktiga och relativt sparsamma. Ser du ut att vara variga - ring veterinär! Annars, håll ögonen på det och låt naturen ha sin gång. Det finns ett homeopatiskt medel som rensar livmodern. Det är helt EXCELLENT såväl efter födslar som före betäckning, för att rensa livmodern från skräp och allmänt dra ihop muskulaturen. Den kallas helt enkelt "Gyn-kur" och kan inhandlas via Eva Zachrisson, liksom de andra här nämnda homeopatiska preparaten. E-maila för hennes adress.
MODERKAKAN skall ha släppt helt inom 6 timmar från förlossningen. Om den inte genast släpper, låt den inte släpa runt i boxen efter henne när hon rör sig. Hon kan då trampa på den och slita tag i den, med resultat att livmoderväggen skadas. Tag istället tag i "sörjan" med handen och tag ett par svanshår och KNYT fast den så att den håller sig över marken.
SKULLE moderkakan inte släppa av sig själv efter 6 timmar, tag FÖRSIKTIGT tag i den, den är hal…linda den kring handen och dra sakta, sakta, sakta, bakåt nedåt. Du skall känna hur det lossar därinne, om du har lite känsla i handen. Om du tycker att du får använda för mycket kraft, låt bli. Tag istället ut henne ur boxen och longera henne (!) utanför. Bered dig på en resa för hon är panikslagen att skiljas från sin lilla bäbis och ögonen rullar i huvudet på henne. Det här rekommenderas alla halvblod (kanske därför jag tycker att de är lite konstiga?)… men hon drar garanterat ihop livmodern när hon beter sig som en vansinnig för att hon skiljs från sin fölunge. Det är "bra"…dvs att livmodern drar ihop sig är bra. Prova igen efter ett par minuter att försiktigt dra i navelsträngen som tittar ut. Om du drar för hårt eller för fort drar du av den, och då har du än mer problem. Om du ändå inte får ut den RING VETERINÄR.
De första dagarna
De första dagarna behöver stoet (och du) att lära känna den nya individen. De kan stå inne, men om solen skiner och det är torrt i backen, då har även jag svårt att låta bli att släppa ut dem en stund. Min egen regel är att inte låta dem vara ute längre än att fölungen inte lägger sig. Så här på vårkanten är marken fortfarande fuktig och kall, och man vill inte kyla ner fölet i onödan. Självklart går det inte ut om det regnar - inte ens lite duggregn de första dagarna. Vi vill ha helt "faran över" först.
Mammans fodring efter fölning
Eftersom 9-dagarsbrunsten närmar sig med stormsteg, så vill man vara ganska försiktig med fodringen på stoet de första dagarna. Innan jag lämnar stallet på fölningsnatten ger jag mitt redan tidigare iordningställda spann med kli och gottis för att hon inte skall ha några problem med tarmarna efter förlossningen. Därefter minskar jag givan till cirka 1/3 av vad hon fick innan fölningen - ibland mer, och ibland mycket mer. Bara kanske några deciliter havre. Varför? Därför att 9-dagarsbrunsten blir svår för fölet. Mamman har blivit kraftigt fodrad och "dör" inte av att få en nedskärning av kraftfodret - hon kan få precis så mycket hö hon vill i gengäld. Genom att ta bort det överflödiga kraftfodret minskar jag också proteininnehållet i mjölken, vilken får till följd att föl-diarrén inte blir fullt så våldsam. Någon eller några dagar INNAN fölningen har jag ju maskat av stoet med Ivomec eller Cydektin, vilket förhoppningsvis tagit "mjölkmasken", men jag adderar gärna en rejäl matsked vitlökspulver i hennes foder på 7:e dagen efter fölning. Många gånger blir det då ingen diarré ALLS hos fölet. Helt fantastiskt.
Ombetäckning av avelssto
Man kan välja mellan att betäcka om stoet redan på 9-dagarsbrunsten eller vänta till 30-dagars - båda har sina för- och nackdelar. Fördelarna med 9-dagars är givetvis att ägget är maximalt stort och chansen för dräktighet också maximal…men det är också infektionsrisken. Sto som brunstar INNAN 9 dygn betäcks INTE. På det. Det blir ändå ingenting och är farligt för stoet.
30-dagarsbrunsten har generellt sett ett mindre ägg och därmed är dräktighetsprocenten något lägre. Fördelen är att infektionsrisken är betydligt lägre (fast vi har aldrig fått infektion någonsin för att vi betäckt en häst på 9-dagars…det är vad jag har läst). Vidare är det också mindre stressfyllt för stoet att betäckas när hon lärt känna/tränat sitt föl ett tag. En del väldigt possessiva ston kan vara mer vilda än tama på 9-dagarsbrunsten då de BARA har ögon för sina barn och slår ihjäl allt och alla som kommer i närheten.
För ett sto som kanske brunstat innan 9:e dygnet eller som är särskilt besvärligt finns möjligheten att spruta igång dem manuellt med hormon. Det görs på 17-1 8 dygnet och man får då en bra brunst och ett stort ägg, men lägre infektionsrisk. Detta gör man ofta i USA, men det praktiseras normalt inte i Sverige.
Gå gall?
Att tycka synd om märren för att hon skall ha föl varje år är ett mänskligt sätt att tänka. Jag som haft avelsston i så många år, får lämna bort en del som kastat eller av annan anledning inte har någon fölunge för året, ty de blir så fruktansvärt deprimerade över att de själva inget har, att de kan bli rent av farliga. Ja, de är ofta de som "föl-nappar". Det betyder att de lockar till sig fölet och när det väl har kommit till dem så försvarar de det med näbbar och klor så att inte ens den biologiska mamman får komma i närheten. Och DET kan gå hett till.
Alltså, med hästars ögon VILL de inte "stå över ett år" - de VILL och de LÄNGTAR till sina små ulltossar. Det är deras SKÄL FÖR EXISTENS. Tag inte bort det från dem. Inte råd? Prata med hingstägaren, kanske ser de också med hästögon? Då är de villiga att betäcka nu och betala sen. Det viktigaste är att ett gammalt vant avelssto skall ha ett föl om året.
UNDANTAG finns från den regeln, för det finns en del ston som helt enkelt aldrig får mer än ett föl vartannat år. Jag har ingen förklaring till varför det är så, men dessa ston blir av någon märklig anledning aldrig deprimerade. Det finns mer i själen på en häst än vad vi vill erkänna.
Tillbaka under sadel
Om du tagit ett enstaka föl på ditt sto, vill du säkert börja rida henne igen. Sex veckor är gränsen jag (personligen) sätter innan jag lägger på sadeln igen. Det är inga problem att rida med fölungen bredvid sig - om man inte rider på trafikerade vägar vill säga, men var försiktig så att inte fölet blir överansträngt. De tål en del, men de skall helst inte få mer än max en handflata svett på halsen. Även om det är varmt.
Man kan också passa på att lära fölet att vara ensamt och att vara bundet. Lämna det dock inte utan uppsikt, och framför allt: se till att du och mamman är utom HÖRHÅLL! (Därför har vi vår ridbana över 500 meter från stallet - men så hör stona inte heller fölen…). Det kan vara besvärligt i början, men för varje gång de återser varandra går det lättare.
OBS! Om du rider stoet svettigt, låt INTE fölet dricka mjölk förrän hon är helt sval igen. Fölen får lätt kolik om inte mjölken är helt okey och det är onödigt. Man kan t.ex. ställa in henne i boxen intill fölets en timme, medan hon svalnar, så håller båda sig lugna eftersom de ser varandra.
Tävla med sto med föl vid sidan
Man kan ställa ut stoet och fölet i halter redan från första dagen. Tänk dock på vilken otrolig bakteriehärd en tävlingsplats är, och tänk på att bara själva transporten utgör ett stort stressmoment. Hör med din styrelse vid vilken av årets tävlingar stopremieringar kommer att hållas, och planera en resa dit. Då gör du inte bara gott för dig, utan också för rasen.
Copyright Gunn- Britt Blomdahl all kopiering förbjuden.