Historiskt har en ryttare på en vit häst symboliserat helighet, renhet, seger och lycka. Ryttaren på en röd häst symboliserade krig och blodbad. Den svarta hästen hungersnöd och begravning och den blekgula hästen symboliserade döden. Enligt en antik filosofisk lära kunde man se ett
samband mellan hästens temperament och dennes färg. Den bruna hästen var lättlynt och livlig. Fuxen var hetlevrad och häftig. Den vita hästen eller ljus skimmel var trög och sävlig och den svarta hästen var nedstämd och dyster.
På 1600-talet blev det mode bland hovstallen med tigrerade och skäckiga hästar. Dessa hästfärger ansågs under temperamentslärans tid vara orena, sakna energi och framåtanda. Efter franska revolutionen och napoleonkrigen miste de brokiga färgerna sin popularitet. Militären ville inte ha hästar som avvek från mängden.
Idag vet vi att färgen inte har någon som helst betydelse för varken temperament eller prestation. Det vi vet idag är att en häst med ljust skinn under vit päls är känsligare för väder och vind än andra. Dessa pigmentfattiga hästar har dåligt skydd mot solens ultravioletta strålar och kan därför lättare få hudsjukdomar än andra hästar.
En av de äldsta färgerna hos hästar är en gulbrun (black) häst med svart man och svans och ofta med nedre delen av benen i svart. Przewalskihästen som är den enda vildhäst som överlevt till våra dagar är blekt gulbrun (brunblack) och Tarpanen -en utdöd vildhäst som levde på dom ryska stäpperna var musblack. Vildhästarnas ljusbruna till grå färger liknar färgerna i deras omgivning. den har ofta vit eller ljus buk som förstärker den skyddande likheten med omgivningen. När ljuset lyser uppifrån bildas det en skugga under bålen. Om buken hade samma färg som bålens ovansida skulle skuggningen göra hästen synligare för fiender. på grund av den ljusa buken motverkas skuggningen och intrycket av bålens tredimensionella form försvagas. Det kallas för motskuggning. Däremot är hästens öron tecknade så att dom syns tydligt eftersom öronrörelserna är en stor del av hästens kroppsspråk. Öronen är ofta vita eller ljusa inuti och ytterkonturen är förstärkt av en svart eller mörk öronbräm.
Genom människans påverkan -avel har det uppstått mutationer från blackfärgerna. Brunblack har blivit brun, musblack har blivit svart och från rödblack har det blivit fux. Hos de flesta tamhästar idag så har anlaget för black försvunnit helt som hos fullbloden och dom flesta europeiska halvblodsraser och kallblodsraser. Blackanlaget är dominant precis som den bruna ögonfärgen hos oss människor. det betyder att en häst som har en black förälder blir black. Anlaget kan inte ligga dolt. Blackanlaget gör att täckhårens färg är blekare än motsvarande tamfärg. Därav benämningen black som kommer från fornsvenskans blacker som betyder matt, blek och urblek. För att veta om hästens färg verkligen är black så kan man titta på hårets pigmentering. Ryck loss några hårstrån från hästens mörkare partier, håll hårstråna i rotändan och titta på strånas yttre och inre sida. Har hästen black färg så synns det med blotta ögat att ena stråsidan -insidan närmast huden, är ljusare än den andra sidan.
Hästar som är brunblack har svart eller brun ål, svart mittstol, svart svansfjäder eller gråmelerad svans och svart eller brunt mittparti i pannluggen. Manens sidohår brukar vara ljust brun eller vit och svarta eller mörka fötter. Mörkbrunblack häst kan ha helt svart man och svans.
Hästar som är musblack har svart ål, svart mittstol, svart eller grå svansfjäder, svart eller grått mittparti i pannluggen. Manens sidohår brukar vara ljust grå eller vit och svarta fötter. Mörkmusblack häst kan ha svart man och svans.
Hästar som är rödblack har röd ål, röd mittstol, röd svansfjäder, rött eller svart mittparti i pannluggen. Manens sidohår brukar vara röd eller gul i enstaka fall kan enfärgad ljus eller vit man förekomma.